High five!

Idag blev det fotboll igen med barnen. Det var lika kul som förra gången. Mitt lag vann med 4-3 varav jag gjorde 3 mål och 1 assist. Denna gången spelade vi på en liten större plan där det var lite lättare att se vart målen faktiskt var så jag kunde hänge med från början. Flera av motståndarna var riktigt duktiga. Efter mitt första mål så ville alla göra ”high five” med mig, inklusive motståndarna! Jag tror de tyckte det var väldigt cool att ha en vit människa med på fotbollsplanen som dessutom kunde göra mål! Det här området är inget turistställe så det är förmodligen inte så ofta vita människor är här. En mamma som bodde i huset precis invid fotbollsplanen kom fram emot mig och sa ”Nästa gång spelar jag i ditt lag” (översatt från engelska). Ja jag vet inte, men hedrad känner jag mig. Ändå måste jag säga att många av barnen är riktigt duktiga, speciellt på att dribbla. Jag är inte närheten av att vara så bra på att dribbla som de är men så är jag lite osmidig som spelar i lång klänning (läs: nu försöker hon allt försvara sig här, inse de är bättre än du :p).

Efteråt bjöds det på kakor till alla spelare vilket slutade med att alla trängde sig fram för att få och vissa kakor gick i bitar. Till några räckte de inte till så imorgon ska jag minsann ta med mig fler och ta på mig byxor att spela i (varför spelade jag i långklänning två gånger i rad?).

Fotboll

Efter flera timmar utan ström och alla flätorna i håret var bortplockade gick jag ut för en promenad. Jag kom inte så lång förrän jag gick förbi några barn som spelade fotboll. Jag har gått förbi dem flera gånger förut men aldrig försökt spela med dem. Denna gången valde jag att hoppa in i leken. I början var det alla barnen mot mig. Sedan började en kille i grön-svarta rutiga byxor att passa till mig och vi spelade mot alla andra. Det gällde bara att hålla kvar bollen så länge som möjligt och dribbla sig igenom alla. Det var svårt, tufft och svettigt. Barnen här är duktiga på fotboll. Jag har även mycket respekt för att de är mindre än mig men jag vågade allt vara lite tuff mot dem. På slutet blev vi två lag fast jag märkte det knappt. Målen kunde jag inte hitta men tillslut hittade jag de och missade två gånger.

Jag försökte i alla fall och jag tror barnen tyckte väldigt mycket om att jag var med. De verkade lite ledsna när jag strax efter mina två missar valde att gå hem. Det var länge sedan fotboll var så här roligt! Lagkänslan och glädjen var den största jag någonsin varit med om i fotboll. Ändå var de bara okända barn som försöker ha lite kul på fritiden. Att bollen knappt har någon luft i sig och är allt annat än rund, är inte så viktigt. Det spelar heller ingen roll att det inte finns någon fotbollsplan med gräs och linjer. Här gör man inkast när bollen har fastnat bakom något metallgaller eller hamnat bakom en stor grushög. Det här är fotboll! Fotboll som inte handlar om att prestera. Fotboll som inte handlar om perfektion. Fotboll med få regler men spelarna beter sig ändå schysst mot varandra. Fotboll är ibland bara att ha roligt och leka och det var länge sedan jag kände att jag spelade på den nivån. Att vara utan prestationskrav var så fantastiskt underbart! I love it!

Slumkvarter och livsglädje

När jag vaknade i morse var jag på ett ganska dåligt humör och något kändes sorgligt i luften. Jag vet inte vad men jag behövde få komma ut. Så jag förgyllde förmiddagen med en promenad till de fattigare delarna av Kwaprow..Det är fattigt och slitet med några få byggnader som ser helt okej ut. En moské som ser ut att rymma max 10-15 personer. En rosa anglikansk kyrka för cirka 80-100 personer. En annan liten kyrka som jag inte vet om folk fortfarande går till eller om den har fallit ihop. Ett litet hus på max 15 kvm byggt av lera och palmblad. Små skjul som är stängda där det normalt sett säljs pryar, mat, eller kanske det är en hårsalong där. Allt finns och det finns lite överallt. Vilket gör det hela lite dystert då många försöker sälja saker men få köper eftersom det finns även på andra ställen. Glädjen i människornas ansikten ger mig energi och viljan att vara där och uppleva. Det må vara fattigt, smutsigt och i vissa fall fallfärdigt men det är just de här platserna som betyder något extra för mig och som jag i mitt hjärta kommer ta med mig hem till fina Sverige. Ghana är fint på ett helt annat sätt. Jag vet inte ens vad som gör det fint mer än havet, träden samt människorna som ler mot en. Alla dessa barn som ler och kallar en ”Obrouni” (vit) och jag tycker det är nästan lika kul som de tycker. Egentligen är det kanske ganska negativt men de är bara barn och för dem är det ganska ovanligt att se någon som är vit. De vill inget elakt. De vill bara gott och är nyfikna och intresserade. Barnen här håller en gärna i handen och en sådan enkel sak verkar betyda ganska mycket för dem. Det är väldigt härligt och speciellt att få uppleva det. Jag tänker också på grannbarnen där hemma som brukar komma över och leka hos oss. De har en sådan energi och ska göra så många saker hela tiden. De går från en aktivitet till en annan. Här duger det som barn ibland att bara vara och leka med det allra enklaste som går att få tag på. Att upptäcka världen hur den ser ut och är. Fast de barnen jag har mött här har oftast varit yngre. De äldre bara tittar på en, kallar en ”Obrouni” och frågar vad man heter. Eller så gör man som ett barn gjorde häromdagen: tog upp en död orm från gatan och viftade mot mig för att se om jag blev rädd. Ja, det blev jag. Inte den trevligaste upplevelsen. de tyckte det var kul och den lilla killen som gjorde det sprang sedan runt till kompisarna för att skrämma dem. Ingen förälder är där och ser för så länge barnen går ihop tillsammans och håller sig i de kvarteren de känner till så är det tryggt. Det är min uppfattning i alla fall. Ghana är generellt sett mycket tryggt även om rån kan förekomma har jag varken sett eller varit med om något sådant.

Nu ska jag med glädjen från promenaden ta och plugga vidare resten av dagen.